31 januari Redan nu jag hör uti anden mången gång deras glada välkomsts sång!
Det kanske låter som jag är uppgiven och trött på jordelivet. Eller kanske så tycker du att jag låter som om jag är överandlig och hurtfrisk för att bevisa min förträffliga andlighet när jag säger att jag faktiskt kan helhjärtat stämma in i den här sången. När jag säger att jag längtar efter mitt rätta hem, Jerusalem den himmelska staden. Och en gång, tänk en gång ska jag vara där. På den sälla stranden tillsammans med de kära som nugår på gator av guld och lovsjunger Jesus, natt och dag. Karriär, pengar eller hög materiell status etc intresserar mej inte. Jag har läst böcker hur man kan bli framgångsrik i livet. Om positivt tänkande! Vilket i och för sig är bra, bättre än negativt tänkande. Allt detta är bra men man kommer bara en liten bit med dessa teser. Det är ingenting att bygga sitt livs grund på. Men det HOPP som Jesus gett mig är konstant dag efter dag och sträcker sin in i evigheten redan här på jorden. Därför kan jag sjunga från hjärtat: "Redan nu jag hör uti anden mången gång deras glada välkomstsång" Låt mig få ta en bild. Du sitter i ett flygplan, det störtar till marken för att krossas. Hjälper det då att tänka positivt eller upprepa punkterna till det framgångsrika livet. Naturligtvis inte, det räcker bara för att kanske stilla oron några sekunder. Men, har vi tränats till att bygga vårt liv på det hopp som Jesus har utverkat åt oss på korset när Han utropade "Det är fullbordat", så håller det fullt ut!
Varför uppehåller mig så mycket vid det himmelska hoppet i dessa dagar är förmodligen för att jag haft mycket svårt för att hitta det allmänna jordiska hoppet det sista året. Det har varit totalt dött i en mörk tunnel. Jag har för att kunna uthärda och orka leva mig igenom varje dag varit tvungen att omfamna och greppa om hoppet i Jesus som det finns tillgängligt i Guds Ord. Kanske jag ser ljuset i tunneln. Jag vet inte. Jag kan säga att jag har varit i det mörkaste mörker utan varken himmelskt eller jordiskt hopp. Men efter lång tid kom först det himmelska hoppet och ljuset. Ty Ps. 139:11-12, säger: Om jag säger: "Må mörker falla över mig och ljuset bliva natt omkring mig", så är inte mörkret mörkt för dig, natten ska lysa såsom dagen och mörkret ska vara såsom ljuset". Kanske att jag i dag kan se något som flämtar i fjärran inne i tunneln vad gäller mitt jordiska vidkommande.
Författaren Norman Cousins har sagt att människan kan leva några veckor utan mat, några dagar utan vatten, några minuter utan luft, men inte en enda minut utan hopp. Är han för drastiskt? Eller har han rätt?
Skulle också vilja ha svar på frågan: Vad är framgång?