Ingvar Nilsson

Läs först Elina Gustafssons ledare

 Elina Gustafsson känner sig så oerhört lättad över att hon äntligen ser slutet på den tunga stenen vårdnadsbidraget som skavt och nött så förtretligt i snart sju år.  Äntligen! Pust!

Har funderat många gånger på vad det är för en osynlig plågoande kring vårdnadsbidraget som vållar sådan fasansfull oro för vänstersinnade. Sossarna har under flera decennier stegvis orienterat sig i många frågor från utpräglad statligt styrd kollektivism mot en borgerlig politik. Exempelvis inom ekonomin eller förhållandet mellan staten och det privata. Det är bra! Men när vi kommer till familjepolitiken och då i synnerhet föräldrars möjlighet att ha barnomsorg i det egna hemmet, vilket vårdnadsbidraget ger, då blir tonläget ofta ganska föraktfullt. Varför så irriterad över dessa 7000 barnfamiljer som tycker att det har ett stort värde både för barnen och för dem själva att under den korta tid i livet, som de här åren handlar om, få anknyta till sina barn i sitt eget hem. Dessa skattebetalande barnfamiljer vars enda önskan är att ta hand om sina egna barn får idag 36 000 per år i statliga subventioner medan en förskoleplats får 120 000 skattekronor och år. Varför vill du, Elina Gustafsson att dessa barnfamiljer i fortsättningen inte ska få del av en enda subventionerad skattekrona och nekas denna möjlighet? Jag tycker det är djupt orättvist!

Jag hör vänsterns jubel i Elinas ledare över att det nu finns möjlighet att med hjälp av (fp) få bort vårdnadsbidraget. Klubba igenom! Beställ tårta! Jag undrar varför denna familjepolitiska fråga är så förhatlig för vänsterfolk. Kan det vara familjen som konstruktion och funktion? I vilken vi lever i olika grad av överlåtelse, ömsesidigt beroende och ansvartagande istället för att staten ska sköta allt detta. I så fall är svaret ren och skär egoism och ovilja!

Ingvar Nilsson Karlshamn