30/1 Både ock!
Det är lustigt att iakta när man tar del av debatter i radio eller TV eller för den delen genom tidningar, hur förslag läggs fram. Ofta används ett högt och aggressivs tonläge som vore det liv eller död som stod på spel. Katastrof, väldens undergång eller lösningen på allt som pågår i denna världen. Men om man tittar lite närmare på relevansen och tyngden i arguemnten så handlar det många gånger om väldigt små förändringar i det stora hela. Exempelvis kan det hävdas att arbetslösheten ska lösas helt och hållet, 350 000 jobb skapas, om man bara fick igenom lärlingsutbildningar i större utsträckning i stället för motförslaget som skulle kunna var mer platser i vuxenutbildningen. Så spänner man hånfulla ögon i varandra, så fort som möjligt ska det pratas, den som pratar fortast och har haft bäst ordflöde, den har vunnit är ofta kommentatorernas bedömning. Så fortsätter man att pratar i mun på varandra tills programledaren får gripa in och bryta föreställningen. Bedömningen av själva sakfrågans betydelse eller relevans kommer i andra eller tredje hand.
Det är lätt att luras att allt hänger på det ena eller det andra förslaget som med emfas förfäktas och som enligt debattörerna till fullo löser problemet. Tänka själva, smälta och reflektera och eventuellet komma fram till en egen ståndpunk behöver vi inte befatta oss med. Därför att efter debatten talar proffskommentatorna om hur vi ska se på saken. Eller så blir man bara beklämd och tycker att det bara pratas och kivas. Man bara tala sig varm för sitt egna parti eller sin egen position.
Men, framför allt kan man mycket sällan hålla två saker i huvudet samtidigt. Oftast så är bägge förslagen rätt vart och ett på sitt sätt och skulle kunna vara viktiga bidrag i det stora hela. Men, nej det måste framstå som det är djup konflikt för det måste det till varje pris framstå som.
Jag önskar att någon gång få se att man sträcker varandra handen och säger, va bra. Vi behöver både ock!
I förtroende Ingvar