Denna artikel är publicerad i BLT den 11 jan 2020
Vid årsskiftet blev Barnkonventionen svensk lag vilket borde leda till en radikal förändring i svensk familje- och förskolepolitik. Ansvaret för att säkerställa att Barnkonventionen följs vilar på regering- och riksdag, kommuner och myndigheter.
Med tanke på den socialistiska familje- och barnomsorgspolitik som förts det senaste halvseklet blir det här en rejäl ideologisk u-sväng som nu vänstern och nyliberalerna måste göra. Familjebegreppet är något som inte existerar i deras värld eller partiprogram. Föräldrar omyndigförklaras och anses olämpliga att ta ansvar för sina egna barn i hemmet. Det ska bara finnas en typ av barnomsorg och de föräldrar ignoreras som anser att hemmet och familjen är den plats som är bäst för barnet att utvecklas i. Inte heller har de senaste årtiondens forskning om barns utveckling lyfts fram. Både anknytnings- och hjärnforskningen visar nämligen att de första tre till fem åren, då barnet är som mest känsligt, är en trygg nära anknytning helt avgörande för barnets utveckling. Det här får sitt fulla stöd i den nu gällande Barnkonventionstexten: ”för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör barnet växa upp i en familjemiljö, i en miljö präglad av lycka, kärlek och förståelse.” Vidare i konventionstexten; ”familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och stöd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället.”
Det första steget är att föräldrar själva får välja barnomsorgen. De som tror att förskola är det bästa väljer det, medan andra som vill att barnen ska få vara i sin hemmiljö ska ha rätten att också få del av samhällets ekonomiska barnomsorgstöd. Det återstår att se om det finns politisk vilja från något parti att driva Barnkonventionens syfte.
Ingvar Nilsson Karlshamn